AMORED SAINT
Amored Saint
John Bush: Sång
Joey Vera: Bas
Phil Sandoval: Gitarr
Jeff Duncan: Gitarr
Gonzo Sandoval: Trummor
Ledare och pelare inom den amerikanska heavy metal-scenen sedan tidigt 80-tal, Armored Saints åttonde fullängdsalbum Punching The Sky visar dem återvända hårt. En mångsidig, attitydfylld samling, det är allt bandets trogna förväntar sig av dem samtidigt som de driver deras signatursound framåt. ”Målet är att skriva riktigt bra musik. Jag vet att jag säger det uppenbara här men det är ungefär så stor vår agenda är,” säger basisten Joey Vera. ”Vi har kunnat släppa många av de förväntningar som ibland plågar ett band som vårt som funnits länge, och vi har nyligen gått in i en bekvämlighetszon med att bara vara oss själva. Vi har den här typen av frihet nu som vi inte riktigt hade tidigt i vår karriär, och vi kan ta några chanser och skapa den musik vi vill höra. Detta album speglar var vi befinner oss just nu.” Exploderande till liv med det krispiga, upplyftande ”Standing On The Shoulders Of Giants” och inte släpper ner förrän det avslutande, skoningslösa riffet i ”Never You Fret”, besitter skivan en brådska och kraft som placerar den i nuet, men som bara kan vara verk av Vera, gitarristerna Phil Sandoval och Jeff Duncan, trummisen Gonzo Sandoval och sångaren John Bush. ”När man är ett band som började för fyra decennier sedan måste man verkligen pressa sig själv hårdare än någonsin när det gäller att göra en ny skiva,” säger Bush.Det sista du någonsin vill är att det ska se ut som att du bara går igenom rörelserna eller att du bara släpper en produkt för att turnera. Arkiven är odödliga. De kommer att vara här långt efter oss. Var och en måste räknas på sitt eget individuella sätt.”
Liksom många band i den digitala eran arbetade gruppen inte tillsammans med material separat och delade det de kom på via fildelning, där majoriteten av musiken skrivits av Vera och texterna skrivna av Bush. Skrivandet började i december 2017, avbröts av turné 2018 och blev sedan en heltidsprocess i början av 2019 när dessa åtaganden var uppfyllda, ett helt och ett halvt år med arbete på denna del av skivan. Be Vera beskriva ljudet av Punching The Sky och han medger att han har det lite svårt, eftersom han är så nära det som han är, men han lyckas utveckla något: ”Jag måste säga att den här gången var jag medveten om att göra låtarna lite mer koncisa än på föregående skiva. Som ett resultat är de flesta låtarna något kortare än på ’Win Hands Down’ (2015). ’Standing on the Shoulders of Giants’ är ett undantag efter nästan sju minuter! Men John och jag lägger verkligen vikt vid att skriva bra catchy chores tillsammans med massor av sektioner som känns enorma och episka. Skivan har lite av allt, tycker jag. Några krossande partier, några episka partier, några groove-partier, några tysta partier. Samtidigt hoppas vi kunna utnyttja ett sound som vi känner är vårt eget.” Bush tillägger, ”Det är förstås Armored Saint i grunden, men låter som ett band som lever i nuet. Vi reflekterar alltid över vårt förflutna, liksom influenserna från andra artister vi älskade tidigare, men jag vill aldrig försöka efterlikna en skiva eller ljudet av något vi redan gjort.”Skivans titel är utan tvekan levande, och den fungerar också som öppningstext.”Det har så många betydelser. Att uthärda genom murar. Att sträva efter storhet. Att öppna nya vägar. Det kändes väldigt visuellt och lät också episkt. Himlen är inte gränsen.”Textmässigt var det viktigt för Bush att utforska teman som matchade känslan och dynamiken i musiken som presenterades för honom, och sångaren tvekade inte, som alltid levererade han arbetet, utan var lite mer gåtfull i sitt tillvägagångssätt.”Jag ser mig omkring och låter landskapet inspirera det. Jag samlar fraser och ord i en anteckningsbok – jag älskar fortfarande pennor – och applicerar dem på musiken. Det finns oändligt många ämnen att skriva om, definitivt nu mer än någonsin, men det är viktigt för lyssnaren att läsa mellan raderna. Jag vill inte stava ut allt. Min inställning på senare tid är att vara mer tvetydig, och det finns alltid möjligheter till lite sarkasm och humor. Lyssnarens tolkning förändrar ibland min egen syn på vad låten handlar om. Dessutom kan förändringarna i världen ibland ändra låtens tema. Det har redan hänt många gånger och det är innan skivan ens har släppts.”
Med Vera som producent rekryterade han samma ingenjörsteam som arbetade med Win Hands Down med trummor inspelade av Josh Newell på El Dorado Studios i Burbank, CA, gitarrer inspelade av Bill Metoyer på Skullseven studios i North Hollywood, CA, samt sång, bas och ytterligare inspelningar av basisten i hans studio. ”Jag gillar att arbeta med människor jag litar på och har en god personlig relation med. Samma anledning är anledningen till att jag anlitade Jay Ruston för att mixa skivan. Det är viktigt att kunna arbeta med människor som förstår vad slutmålet är.”Processen att realisera albumet var mycket hårt arbete, Vera erkänner att han tog på sig för många av uppgifterna själv, men han säger att det överlag var en bra upplevelse och att alla bidrog med sin bästa prestation och rätt inställning för att få saker gjorda.”I slutet av mixningsfasen har jag alltid svårt att lämna projektet vi har jobbat på så länge. Det är svårt att släppa taget. Slutresultatet är dock bra. Alla spelade och sjöng som om de kunde och det märks.Skivan innehåller också några gästmusiker som ytterligare utvidgar dess ljudpalett, allt startar med ljudet av Uilleann Pipes, Vera som hittar spelaren Patrick D’Arcy i LA och rekryterar honom till saken. Guns ’N’ Roses keyboardist Dizzy Reed bidrar också, Vera ger både honom och D’Arcy allmänna instruktioner och släpper lös dem, båda levererar starka insatser. Bandets egen Gonzo Sandoval spelar en amerikansk indianflöjt på ”Never You Fret” – en första gång för Armored Saint och deras trummis. Även Jacob Ayala, son till en barndomsvän som är trummajor på gymnasiet, lade till marschvirveltrumma på ett av spåren, vilket verkligen sticker ut.
Med bandets plats i metalscenen återetablerad med Punching The Sky, står de inför sitt fyrtioårsjubileum, vilket Vera reflekterar över. ”En del av mig känner att jag inte kan tro att vi har hållit på så här så länge. Det är ganska otroligt. Så jag känner mig verkligen väldigt lyckligt lottad att vi har kunnat ha stöd från fansen och vårt skivbolag under alla dessa år. Utan detta stöd skulle vi verkligen inte kunna göra något av detta. Så det här är den stora delen av vad som har hållit oss igång, och när jag stannar upp och tittar runt är jag ödmjuk över att vi haft den här möjligheten att göra musik och turnera så länge. Det var vårt ursprungliga mål när vi bara var 18 år gamla.”